om att ha hela huvudet tapetserat av ouppfyllda drömmar

Vem jag var när jag gick i skolan.

Jag växte upp på en liten ort under åttiotalet, jag hade samma klasskompisar under hela min skolgång fram till nian och många av oss bodde på samma gata eller bara några gator ifrån varandra. Lågstadiet och mellanstadiet var stillsamt, jag gjorde inte så mycket väsen av mig och tyckte om skolan. Vi fick en ny klassföreståndare i fjärde klass, alla avskydde honom och vi tjejer pratade ofta om hur äcklig han var (det var något med hans leende och blicken som ibland dröjde sig kvar lite för länge).

Det var när högstadiet närmade sig, i femman eller sexan, som jag blev mer intresserad av saker som smink, kläder och pojkband. Säkert mycket tack vare min storasyster, som redan gick på högstadiet, var populär bland vänner och killar och älskade New Kids On The Block. Jag var nog först i klassen med att ha mascara på mig i skolan (eller om det var kajal), men slutade ganska fort igen efter att Andreas påpekat att det var fult.

skoldag

Och så kom högstadiet och skoltröttheten. Eller jag var nog trött på det mesta faktiskt. Trött på kompisarna som bara brydde sig om sport, på Millan som snackade skit om alla och som tog varje tillfälle i akt att skämta om mina icke existerande bröst, på lärarna som inte tycktes se en, på killarna som drog i våra behåband och gissade vilka tjejer som bar stringtrosor. Jag satt hellre hemma och skrev dikter om död, sorg och mörker. Mina betyg sjönk drastiskt, jag tyckte inte om skolan längre och kände mig vilsen. Jag minns hur jag ibland sa att jag skulle bli mamma tidigt, vid tjugoett skulle jag få en Maximilian eller en Beatrix. Eller när jag och min bästis Linda cyklade ut i skogen för att smygröka cigaretter för första gången. Eller när jag klippte av mitt axellånga hår en sommar. Eller när jag en kväll svalde en massa tabletter ur medicinskåpet, som jag sedan började kräkas upp och mamma som trodde att jag blivit magsjuk. Det var som om jag längtade bort till något annat, men inte riktigt visste vad.

Så gymnasiet kom som en slags befrielse, ett löfte om en nystart. Med nya människor, i en ny stad. Dagen innan första terminen färgade jag mitt korta hår korpsvart för första gången, mamma blev rasande av chocken. Jag läste barn- och fritidsprogrammet och trivdes nästan direkt. Sakta men säkert blev jag bästis med Mia som gick i min klass, vi var skötsamma och tystlåtna i klassrummet men drack oss berusade på vin om helgerna. Jag började få upp ögonen för annan typ av musik, som Broder Daniel och Radiohead (mer om det i ett annat inlägg). Jag fick min första riktiga pojkvän, David som gick i klassen över mig och som aldrig fick sova över hos mig av mina föräldrar. Så många gånger och så många killar jag blev förälskad i under gymnasiet alltså, jag skickade rosor på alla hjärtans dag, lämnade hemliga lappar i skåpen och längtade efter att få bli av med oskulden (det blev först när jag var tjugo, men det är en annan historia).

Känslan av att vara vilsen försvann ändå aldrig riktigt, jag fortsatte att skriva mörka dikter och ångesten rev i kroppen. Ibland låste jag in mig på toaletten, fyllde handfatet med vatten och skar mig i handlederna, hade läst någonstans att smärtan skulle dämpas om man gjorde det under vatten. Känslan av att vara ensam om min rivande ångest och oro inför framtiden, allting, den följde mig genom gymnasiet och långt därefter. När jag tittar på bilden nedanför tänker jag på den där sista dagen i korridorerna i det bruna tegelhuset. Förväntningarna som slingrade ihop sig med rädslan inför allt det nya och osäkerheten. Och så sockerdrickan som bubblade i bröstkorgen när min svenskalärare Ann klappade mig på axeln, log och sa sluta aldrig att skriva. Efter gymnasiet åkte jag som au-pair till London, men trivdes inte särskilt bra så jag åkte hem igen efter tre månader.

student

Chaos by har önskat rubriken.
Annonser

6 Comments

  1. Det är som om du skrivit om min egen skolgång och uppväxt i ett mindre samhälle. Skrämmande likt förutom typ att jag gick media på gymnasiet.
    Usch vad skönt ändå att den perioden är klar med högstadiet och allt. Trots att många känslor kan komma tillbaka och vara det samma nu, men förhoppningsvis har man lite mer tro och hopp om sig själv nu än i högstadiet.
    Gymnasiet älskade jag och hade gärna gjort igen 🙂

    1. Högstadiet kan mycket väl vara hell on earth, så glad att det ligger så långt bakom en nu. Att man har kommit till lite flera insikter nu liksom. ❤

  2. Håller med svenskläraren: sluta aldrig skriva!

    Men två andra grejer:
    1. Det här med mascara i skolan för första gången var verkligen en stor grej. Iaf för mig och mina kompisar. Jag minns att jag och två andra tjejer gjorde en pakt och lovade varandra att ha på oss mascara i skolan en dag. (Det var kanske i sexan). Ingen vågade på egen hand, men om vi gjorde det ihop kändes det tryggare.

    2. Det här med stringtrosor. Fan vad sjukt att det på nåt sätt var okej att gissa vem som bar det och prata om det. Jag minns när en ganska blyg tjej bar string en dag i högstadiet och typ hela klassen pratade och skvallrade om det. Vissa killar ”trodde” inte på att det var sant så de skulle undersöka om hon verkligen bar det. Så himla hemskt. Och det var vardagshändelser. 😦 😦

    1. Tack gulliga du! ❤
      Åh, vad fint ändå att ni hade er egna lilla pakt och hade varandra. Sådant behövs, kanske särskilt i den åldern. Och gud ja, killarna på högstadiet alltså… vill ta mig tillbaka och bitchslapa dem typ =/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s