Träden var fortfarande gröna i London, luften krispig och min bröstkorg lättare än på länge. Jag hade velat stanna kvar mycket längre, spara på känslan av att ha det där svarta, svåra på långt avstånd och skåla i champagne med några av mina favoritmänniskor, inte alls tänka på morgondagen.
Som allt annat rusade dagarna förbi och på hemresedagen började den skava och klibba sig fast i det där svarta i bröstkorgen; min ensamhet. Så tydligt den uppenbarar sig vissa stunder. När jag är den enda som inte har någon som väntar på mig, någon som skickar jagsaknardig-sms och jagälskardig-sms. När jag är den enda som inte är saknad, som inte kommer mötas av en öppen famn, som inte längtar hem för det finns ingen att längta hem till.
Så kom jag hem till en kall mörk lägenhet i söndags och känslan av att vara så där ensam att ingen riktigt bryr sig. En tom kyl, inga nya sms, ingen mjuk axel att luta mitt trötta huvud mot. Bara en bottenlös sorg som river likt stormvindarna i hela min kropp, som gör så ont att jag ibland måste hålla i mig i något för att inte ramla. Så somnade jag tidigt den kvällen, med tårar brännandes bakom ögonlocken och fylld av saknad efter hans kroppsvärme mot min rygg, mina ben.
Och nu längtar jag tillbaka till London.
á bout de souffle 
Åh underbara London!
När jag läser tänker jag att du samtidigt har nåt som de som längtar hem å har nån som väntar, INTE har. Du skulle kunna stanna i London. Eller åka nån annanstans. Börja på nåt helt nytt. Jag förstår av din blogg att du kanske mer drömmer om en fast punkt å nånstans att höra hemma å ha en familj. Men tänk om vägen dit går via att kasta dig ut nånstans i det okända? En enkel biljett, söka jobb eller en utbildning på ett nytt ställe – utomlands eller på en ny plats i Sverige.
Jag känner inte dig å vill inte trampa på tårna – bara plantera en idé! Kram!
Absolut, du har en bra poäng där. Just nu hindrar nog min rädsla och osäkerhet mig från att göra något sådant… men man vet ju aldrig!
Förstår. Å du vet bäst själv. Tänker bara att ibland är de saker som jag inte haft en aning om ifall jag skulle klara av bland de bästa jag gjort i efterhand. Å så länge det finns möjlighet att backa/göra om/åka ”hem” så är egentligen inte så mycket ”förlorat” utan bara en ny erfarenhet.
(OBS att jag fattar att det är lätt för mig att säga som sitter med två kids å sambo å jobb jag trivs med.)
Hoppas i alla fall att du kan finna en tillvaro att trivas i å det snart så att du känner dig nöjd! Kram!
<333
Igenkänningen! Åh jag vet precis hur det känns. Vet inte riktigt vad man kan säga för att det ska kännas bättre för känner man sig ensam så gör man ju det oavsett om man är bland folk eller själv. Ibland känner jag mig så himla ensam men jag vet ju att jag inte är själv. Eller det är lättare sagt på engelska, i feel lonely but i’m not alone. Gläds åt dina fantastiska vänner, din familj, dina systerbarn, din katt. Att du visst har nån att komma hem till även om de inte bor i samma lägenhet (förutom katten då’rå). Klyschigt kanske men jag tror det är så lätt att fastna i tänket att man är ensam fast man i alla fall inte är själv. Men jag vet precis den där känslan av en tom mörk lägenhet och allt man vill är att få en kram av någon som väntar på en.
Klokt och fint skrivet av dig. Såklart är jag glad för de människor som faktiskt finns i mitt liv. Men den där känslan som dyker upp ibland, jag kan verkligen inte värja mig mot den.
Åh den där känslan är världens vidrigaste fulaste taggigaste känsla och i stunden går den ju inte heller att värja sig mot. Stor stor kram!
Just precis så. Tack och kram tillbaka!