happy is a longer way to go

Så spenderar jag en lördag i min ensamhet, dricker rom tittar på Broarna i Madison County börjar gråta för första gången på länge och tycks inte kunna sluta, jag gråter över ingenting och allting, jag somnar någon gång efter midnatt i svettiga tårfyllda lakan och vaknar med svullna ögon dagen därpå.
 
Så träffar jag P, på hans armar ser jag blekta ärr som jag inte sett tidigare. Han verkar må bättre nu, säger att han dejtar någon när jag frågar, vi pratar om förhoppningar som är svåra att gömma undan. Jag tänker att jag är glad för hans skull (och att jag kanske förstår varför han lät en aning andfådd och stressad när jag ringde), samtidigt som det här med alla år dagar ja tiden känns lite märkligt. Hur lätt, snabbt allting kan förändras. Hur människor som en gång blev kära så lätt försvinner ifrån varandra med tiden.
 
Så skriver anonym till mig; Det är helt otroligt att du är 34 år och så ensam som du är. Hjälp, så läskigt och främst sorgset. Och jag tänker på vad min kurator sa en gång; Du är inte ensam, du är singel. Ja, lyckligtvis är jag inte helt utlämnad, jag har människor som håller min rygg och som gör mig lycklig. Men att vara singel är ändå en slags ensamhet; att inte ha någon att vila huvudet mot i tv-soffan eller spendera en söndag i sängen med, någon att längta-med-varje-del-och-muskel-i-kroppen efter. Läskigt, sorgset? Kanske, men inte otroligt om anonym nu menar otroligt som i ovanligt/sjukt.
 
Så tänker jag på vad andra säger till mig. Att fokusera på det som är bra, först och främst hitta lyckan på egen hand, göra saker som gör mig glad, umgås med människor som får mig att må bra, hitta något att glädjas över, när du väl träffar någon kan det gå hur fort som helst, vill du något riktigt mycket så kan du få det, men drömprinsen kommer ju inte att knacka på dörren, det kommer att vända, glöm inte bort att leva ditt liv! Jag nickar försiktigt, tar in och sparar på orden, suger på dem. De smakar klokt och fint, men med en viss eftersmak av bitterhet.

För där jag befinner mig just nu är det så mörkt och instängt att jag inte riktigt kan se eller tänka klart. Jo jag umgås med människor som får mig att må bra, men ibland måste jag dra mig undan för de har sitt med varandra, de är delar av en familj som jag inte hör till. Jo jag försöker hitta glädjeämnen komma utanför lägenheten tänka positivt, men oftast är det lättare sagt än gjort. Och så tänker jag att jag väntat så himla länge på att det ska vända nu, kommer det verkligen någonsin vända eller är det bara sådant man säger? Cynikern i mig vaknar lätt till liv. 

Så är det den här längtan, sorgen som sipprar ut i min bröstkorg. Den kliar, river så svårt, det är därför jag måste skriva om den, jag måste skapa ett eget rum åt den där jag kan gå in och gråta, skrika åt den. Men under tiden fortsätter jag leva mitt liv, jag gör vad jag kan för att orka vidare, dag för dag. Ja, this too shall pass, det är jag ändå oftast ganska säker på.
 
Annonser

9 Comments

  1. Jag vet att jag hatade när nån sa det här till mig, men efter nästan åtta år som mer eller mindre singel så gick det så jävla snabbt när jag träffade A och helt plötsligt är jag glad över dom där åren jag fick till mig mig bara mig. Det kanske inte är nån tröst, men när det händer går det fort som fan och känns som att det alltid har varit. Det kommer hända dig också, jag lovar.

  2. Varför dessa anonyma kommentarer? "det är otroligt att du är 34 år och så ensam som du är", alltså kom igen. du är kanske singel men du är knappast ensam. du har vänner och familj och jag fattar inte riktigt heller vad som var vitsen med att skriva det? jag tror absolut att du kommer hitta något. och tills dess har du många andra människor runt omkring dig. kram ❤

  3. Linda: Vad fint!Linn: Åh, det låter klokt. Tack fina du! ❤ sous la jupe: Uppenbarligen inte! ;)Moa: Just precis! Och tack snälla du, vad glad jag blir. kram! ❤

  4. Det är så konstigt det här med att vara singel och ensam eller ihop och inte ensam. Egentligen är ju singel inte alls synonymt med ensam eller tillsammans synonymt med inte-ensam, men precis som du skriver så blir det ju det ändå. Det blir så knäppt ibland när folk ska ge råd om förhållanden och singelskap och sånt. För på nåt sätt finns det ju inget att säga. Jag har varit ihop med nån i snart sju år och jag har verkligen inga "råd" att komma med. Jag blir förvånad hela tiden att jag har varit så lyckligt lottad att hitta någon som vill vara ihop med mig. Häromdagen sa en kompis till mig att "Du måste vara en riktig förhålladeperson, som varit ihop med någon så länge". Men det stämmer ju liksom inte alls. För jag vill ju bara vara ihop med honom. Men en enda person. Och det var ju bara tur att jag träffade honom. Att jag gillade honom och han gillade mig tillbaks. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Mest att det inte finns nåt att säga. Mer än att det kommer när det kommer. Det händer när det händer och då blir en helt chockad och förvirrad och slagen till marken över att en kan ha en sån tur att träffa en person gjord just för en själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s