for every start there is a black hole

Jag råkar läsa några rader ur ett gammalt mejl till en vän, ”2012 kommer att bli vårt år, det är jag säker på”. Först vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men det slutar ju alltid med att jag gråter. För snart är november här och sedan december och sedan ännu ett år och jag väntar fortfarande. På det där året som ska bli mitt, på allt det där som ska hända. Det har vänt för henne, min vän. Hon behöver inte stå kvar och vänta bredvid mig. Jag är den som blir ensam med min ensamhet. Det finns alltid något som påminner mig; bilder på andras barn som hoppar i vattenpölar äter kanelbullar ligger tätt intill, par som går hand i hand genom höstlöven skrattar åt något ingen annan kan förstå kysser varandras läppar när jag går ensam bakom dem och inte längre minns hur det känns att vara hudnära, människorna omkring mig som är upptagna med att vara med varandra och skapa sina egna minnen. När allt annat förändras är det vad som består; jag och min ensamhet.
Och jag orkar inte. Känna efter om medicinen hjälper eller inte, tänka om det behövs fler utredningar eller inte. Radera minnesbilder som dyker upp då och då; saker han sagt eller gjort. Lyfta min blick och möta någon annans. Känna någon slags förhoppning åter igen.
Jag är så himla himla trött.
Annonser

8 Comments

  1. Det gör ont i mig att läsa och jag förstår precis hur du känner. Hur irriterande det är att höra "men du, ge det bara lite tid, du kommer träffa nån när du minst anar det" och känslan av att träffa någon som får en att börja rasera murarna bara för att bli sårad, sviken och bygga murarna ännu högre. Önskar jag kunde ge dig en hel hög med styrka! Men det enda jag kan säga är att försök vara snäll mot dig själv, för det är du värd.

  2. Det gör mig ont i själen att läsa om din belägenhet. Tyvärr är vårt hemska tid-rumskontinuum så beskaffat att ingenting kommer till den som väntar. Det finns dock en väg ur bedrövelsen: jag tror att en flyktväg finns i den subdisciplin inom kriminologin som kallas viktimologin. Ett råd i all välmening: i västerlandet sitter allt fast i ett binärt, dikotomi-tänkande: gott & ont, dag & natt, tjuv & polis etc. Byt självbild från offer till förövare. I denna odrägliga värld finns bara vargar & lamm; barmhärtiga samariter & obarmhärtiga sodomiter. Det kan tyckas som en oöverstiglig projektilbana att bemäktiga sig verkligheten när motivation och libido är på botten. Men om du gör dig själv mekaniskt ständigt upptagen med diverse befängda projekt i vardagen så kommer energi & blodtörst som ett rekommenderat brev på posten. Framåtrörelsen blir en självuppfyllande profetia när du nått en viss grad av momentum i tillvaron. Lyckan ler mot den som är fräck nog att hånflina tillbaka. Det är inte så farligt att göra bort sig… be en berusad taxichaufför med trasig GPS att köra till slumkvarteren, och du kommer att hamna på Östermalms mest exklusiva adresser…Mvh, / en välgörare

  3. Jossan: Åh, jag håller tummarna hårt hårt för att det ska vända för dig snart, fina fina du. Ta hand om dig, kram! <333 Rolf/en välgörare: Tack för dina ord och pepp! Förstår vad du menar och det är ungefär det jag håller på med och får hjälp med hos kuratorn. Det tar dessvärre himla lång tid att bryta gamla tankemönster, men att bli medveten är ett steg i rätt riktning iaf. Och ja, jag tror också på det där att försöka styra tankarna in på annat och att göra sig upptagen med andra saker. Oftast lättare sagt än gjort, bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s